Halva Moria består av dvärgar som dumpat mig

Hej alla läskunniga!

Den här sommaren har jag läst en jäkla massa Dungeon Crawler Carl, något som jag avhandlar i senaste LÄS HÅRT.

Här är en inte helt genomtänkt sak jag tänkt på:

Jag läste ut den där boken om tjejen som dejtar sig igenom Malmö och blev nästan sinnessjuk på köpet. Amanda Romares Halva Malmö består av killar som dumpat mig, alltså. Otrolig bok!

Det som fick mig att baxna var kontrasten mot mig själv. 2011, 2012, jag ute på nätdejtingmarknaden när Tinder inte ens hunnit till Sverige, och min stora erfarenhet — bortsett från att det hela slutade med ungar och giftermål — var hur jävla svårt det var att som kille överhuvudtaget lirka till sig EN dejt. Bokens huvudperson går på fler dejter på en månad än jag gjorde under hela min singelperiod.

Boken nyper tag i nåt jag känt själv: valfrihetens förbannelse. Ingen ny spaning. Men. Hela den där baletten av ickar och dealbreakers är bara möjligt i en digital miljö där man upplever att utbudet är oändligt.

Det boken INTE snackar om är vad appdejtingen avslöjat om vad folk faktiskt vill ha av ett förhållande. För det finns uppenbarligen en betydande minoritet killar, ingen vet exakt hur stor, som helt enkelt inte är sugna på relation. Och den gruppen har historiskt tvingats in i tvåsamhet med armbågen i ryggen, precis som gjorts med kvinnor.

Mycket debatt om att kvinnor som väljer bort barn och tvåsamhet. Bra, för normerna kring kvinnors kroppar och "uppgift" har varit rena skiten nästan jämt.Men det är inte länge sen en ogift man var en udda fågel. Tvåsamhetsnormen har varit så järnhård, så länge, att avvikarna — männen som levde sina liv som ungkarlar — aldrig blev en SYNLIG grupp. Bara en och en, här och där, "excentrisk farbror"-figurer.

Nu, i appdejtingens spillror, med typ noll socialt stigma kvar kring att som man stå utanför ett förhållande, syns de plötsligt. Inte "här och där". En märkbar minoritet av “kanskemän”, “fuckboys” och allt vad det heter. Vad innebär det? Vad leder det till? Det handlar ju inte om incels. Det är något annat.

Och sen ick-listorna igen, för jag kan inte släppa det. Å ena sidan: skönt att slippa nöja sig med nån man egentligen inte vill ha. Å andra sidan: internet gör oss förbannat bra på att avfärda folk för bagateller, och riktigt kassa på att faktiskt öva sig i att vilja ha nån.

Jag började lyssna på Tolkienpodden våren 2025, och sedan dess har Adam, Elisabet och Daniel varit mina följeslagare. Ibland lite sporadiskt, och ibland fullkomligt maniskt, har jag lyssnat på deras initierade samtal om allt från de minsta detaljerna till de mest fundamentala pelarna i Tolkiens böcker. Det har varit otroligt, både som underhållning och som fördjupning i ett författarskap som följt mig hela livet. Jag har lärt mig så mycket! Det har varit så kul!

Jag har lyssnat, funderat, garvat. Ibland när jag druckit några glas vin har jag fylle-mejlat dem med frågor av typen “Tittade Tolkien på tv?” och “Tror ni det var jobbigt för honom att förlora alla sina kompisar i kriget?” Frågor som de tar på allvar! Otroligt. Vilka människor.

Tack, hörrni.

Nu har jag lyssnat ikapp på allt och känner mig lite vilsen. Finns det en Eddingspodd att hoppa på?

Eftersom LÄS HÅRT släppte sitt 100:e avsnitt nyss så kan alla som inte redan gjort det passa på att lyssna på avsnitt 1.

Trevlig helg!

Magnus