Inte ens skräcken pallar med vår sjuka samtid

På kort tid har jag läst två svenska skräcktitlar – Ellika Lagerlöfs Den sista kastraten (2024) och Erik Svetofts Vit Volvo (2025) – som båda använder ett för genren ovanligt grepp: figurerna i berättelsen är helt omedvetna om det över- eller onaturliga som pågår runt dem. Allt sjukt är det mest normala i världen.

I Den sista kastraten får groteska, kroppsliga förvandlingar och sociala skevheter pågå utan att någon höjer på ögonbrynen. I Vit Volvo är världen redan så förvriden att figurerna knappt märker när den glider över i ren mardröm. Läsaren däremot ser det direkt.

Att två svenska författare så tätt inpå varandra gör samma sak känns som mer än en slump. Det är inte bara ett stilgrepp, det luktar trend.

Verkligheten suger

Skräckgenren 2025 har ett problem: verkligheten är redan mer skrämmande än det mesta man kan hitta på. Pandemier, brinnande skogar, polarisen smälter, krig överallt, algoritmer som manipulerar hela ens liv, Ghost.

Lagerlöf och Svetoft riktar blicken bort från allt det, och rakt mot oss själva. Här finns ingen trygg distans, ingen nostalgisk kuliss, ingen vettskrämt huvudperson som buffert. Det är läsaren som ser det bisarra i novellerna och romanen. Det är du som märker att världen är felkalibrerad. Men karaktärerna ser det inte. Och varför skulle de? I deras värld är allt vardag.

Jag tror inte att detta bara är ett grepp. Det är en anklagelse. Vi lever i ett samhälle som är på väg åt helvete, och vi har vetat om det länge. Riktigt länge. Boomers kan möjligen hävda att de inte visste – att de levde i en tid när de största varningarna handlade om rökning eller att det fanns bly i bensinen.

Men vi som är födda på 70-, 80- och 90-talet? Vi har vuxit upp med kunskapen om klimatkrisen, med vetenskapliga rapporter om massutrotning, med dokumentärer om systemkollaps. Vi har vetat hela tiden. Och ändå har vi fortsatt som vanligt.

Vi kommer bli ihågkomna som generationen som visste allt men gjorde inget.

Författarna, från sina böcker, pekar rakt ut mot oss: Där sitter ni.

Måttstocken är trasig

Det ovanliga med Lagerlöfs och Svetofts berättelser är att de inte ber läsaren vara rädd för monstren. Monstren som det bara är du som ser. Karaktärerna är för upptagna med att leva sina liv, fylla i formulär, hälsa på släktingar. De har inte tid med onaturligheter.

I Vit Volvo blir denna blindhet nästan klaustrofobisk. Allt utspelar sig i en miljö som känns igen: en helt vanlig svensk ort. Det är en värld där ingen längre kan avgöra vad som är onormalt, eftersom själva måttstocken är trasig.

Det är just det som är så kusligt. För om ingen i berättelsen reagerar, tvingas läsaren göra hela arbetet. Det blir obehagligare än när monstret jagar, dörren knarrar och hjälten springer. Här är det inte något som attackerar oss utifrån – det är vår blick, vårt omdöme, vår känsla för vad som är ”normalt” som skapar det onormala.

Vi känner att något är fel

Kanske är detta den skräckform vi behöver 2025. Inte den som skrämmer oss med påhittade hot, utan den som får oss att inse att de verkliga hoten redan har flyttat in och satt på kaffet. Som passiva observatörer är vi medskyldiga till att vidrigt som pågår i världen.

Att Lagerlöf och Svetoft landar i detta samtidigt kan bero på många saker – gemensamma influenser, samma kulturella klimat, eller bara slump. Men jag tror att det är ett tecken. Svensk skräck har slutat låtsas att den kan överträffa vår sjuka samtid i ren chockfaktor. Istället väljer den att spegla vår oförmåga att reagera.

Vi läser nyheter, vi scrollar sociala medier, vi känner att något är fel. Och sen gör vi något annat.

Det är den verkligt obehagliga insikten.

LÄS HÅRT är tillbaka!

Nästa avsnitt av LÄS HÅRT handlar om…