Vänner,
Jag har varit nörd hela mitt liv, men kommer inte riktigt ihåg när jag först fick ordet slängt i ansiktet. Kanske i mellanstadiet, garanterat i högstadiet. Någon gång i slutet av 80-talet, helt enkelt.
Bla bla bla, det här ska inte bli någon sorts “å titta på mig vilken 𝔱𝔯𝔳𝔢 𝔫𝔢𝔯𝔡 jag är”-exposé. Låt mig samla mina tankar ett slag. Ni kan lyssna på senaste LÄS HÅRT så länge, så ses vi ett tummscroll längre ner.
Hej igen,
Det är kul att vara nörd, men det kommer också med ett pris.
En händelse jag ofta tar upp är att jag ställde in en dejt för att jag just fått händerna på George RR Martins senaste. Jag ifrågasatte väl faktiskt redan då vad fan jag sysslade med, men när jag kom till slutet av prologen och gåshuden spred sig över kroppen när jag läste…
Samwell Tarly stood shaking, his face the same color as the snow that swirled down all around them. “Three,” he squeaked to Chett, “that was three, I heard three. They never blow three. Not for hundreds and thousands of years. Three means—”
…kände jag ändå att jag gjort rätt beslut. Vad hette ens tjejen jag skulle träffa? Camilla, kanske. Susanne? Jag minns inte.
Mina kompisar brukar även påminna mig om kvällen de dök upp utanför min lägenhet med öl, och jag körde iväg dem med “Nej, jag läser.” Jag tror det var Lian Hearns Över näktergalens golv.
Jag spelade så mycket rollspel. Var jag verkligen tvungen att spela alla helger från att jag var 10 till att jag fyllde 21? Lägga alla fredagkvällar på att preppa lördagens spel? Jag tänker ofta på Mark Barrowcliffs spaning om att rollspel förlänger spelarnas barndom och hämmar deras sociala utveckling. Här är en mycket gammal text jag skrev om hans bok The Elfish Gene: Vilken jävla ångest.
Jag skriver fortfarande under på att allt mitt nördande under tonåren och som ung vuxen bromsade min utveckling socialt och som samhällsmedborgare i stort.
För några år sedan läste jag mina gamla dagböcker från när jag var 20-21 och just kommit ut ur arbetslivet, och det man ser i den är en snubbe som inte har en jäkla aning om hur man umgås med människor utan ett rollspel i mellan. Jag förde någon sorts social war journal där jag skrev ner vad folk hade sagt under dagen och påminde mig själv om olika saker jag kunde ta upp nästa dag, eller efter helgen.
“Fråga Jenny om hon lyckades få upp hyllan i helgen.”
“Berätta för Anders att du började kolla på hans tips Little England”.
Jag var verkligen så socialt oerfaren.
Troligen hade jag inte kunnat göra annorlunda än jag gjorde. Nörderiet är en trygg hamn för late bloomers som jag.
Jag lånade den här goa, Igaguri: Young Judo Master, på tips av Kolbeinn Karlsson. Ser mycket fram mot att läsa den. Fukui Eiichi jobbade ihjäl sig vid 33 års ålder. Som alla mangatecknare.
Läst på sistone
Anders Blixt, Chock: Basker blå: En otrolig 80-talssetting till rollspelet Chock. Upplägget är att man spelar FN-soldater på fredsbevarande uppdrag i ett fiktivt afrikanskt land. Vidunder och mysterier mot en riktigt stark bakgrund av kolonialismens skadeverkningar och kalla krigets absurditet.
Just nu läser jag
Ingmar Bergman, Laterna magica: SJälvbiografi. Den är bananas. Pratar lite om det i senaste LÄS HÅRT Nights men får återkomma senare här. Det är som att läsa en galen häxmästares minnesanteckningar från en lång karriär av att väcka odöda, .
Emily Brontë, Wuthering Heights: Jag har bara precis börjat på denna. Det är ju Bella och Edwards favoritbok, så jag räknar med läsfest.
